Hej hösten.

Idag så har blåsten legat som ett täckstift över ansiktet. När jag och Hera dansat oss bland virvlande löv så har vi båda haft känslan av att det sista av sommaren försökt hålla sig fast, med en nyans av desperation. Det är nog dags att våga släppa taget om värmen nu. Älskade värmen. Välkommen höst, älskade höst. Du är så vansinnigt vacker på så många sätt, men kylan du medför är inte av den karaktären som min kropp kan handha. Jag känner redan nu, hur kroppen går in i sparlåga för att på sitt fantastiska sätt hantera och klara av ännu en kommande vinter. Jag har snart existerat i trettiofyra år. Är det inte fantastiskt? Tänk all erfarenhet jag har samlat på mig, i mig, hos mig. Helt makalöst.

Men för att återgå till mina promenader idag med Heraa, imorse när vi var ute, så fanns dessa vackra löv på träden, röda, oranga, vissa bruna och andra tappert djupt mörkgröna. Under dagen så har de fallit, en efter en. Nu, när jag utan längtan i min blick att gå ut men med blicken utanför så ser jag, att hälften har fallit. De virvlar runt därute. Som i dans. En ensam dans, en gemensam dans, ett sista virvlande innan de blir en av alla löv, som ska komma att samlas ihop och försvinna.

Allt för att nytt liv ska kunna kläckas och skapas. Naturens gång. Höstens skönhet. Min skräckblandade njutning och vinterns annalkande. 

Så, igen. Välkommen kyla. En ny tid för reflektion.